Fatta Knutby – går det?

.

Vem minns inte Knutby?

Karin Månsson skriver i Arbetarbladet 03-03-2009

Det där lilla samhället fyra mil öster om Uppsala som blev skådeplatsen för ett uppseendeväckande och tragiskt händelseförlopp, ett mord och ett mordförsök. Allt inom ramen för en sekt som kallar sig Knutby Filadelfia – en skara ihärdigt leende unga människor vars säregna läror och liv blev kända i samband med morden.

[...]


Den ”felande länken” tycker jag mig få i Eva Lundgren bok ”Knutby-koden”. Lundgren är forskare i Uppsala, en feminist och kontroversiell debattör. Hon har fått tillträde till Kumla-bunkern och vunnit Helge Fossmos förtroende. Ryggraden i hennes bok är ett stort antal intervjuer som hon gjort med Fossmo under halvtannat års tid. Hon har även talat med andra i Knutby-församlingen och precis som Malin Lagerlöf har hon läst förundersökningen.

Om jag ska försöka sammanfatta Lundgrens digra bok så pekar den framför allt på en stämning eller ett tänkesätt som byggdes upp i Knutby-församlingen över tid. Tankegångarna kretsar mycket kring döden (”komma hem”). Olika ledande figurer i församlingen fick förebud, oftast genom Åsa Waldau.
Dessa dödstankar i kombination med att det i församlingen var omöjligt att ifrågasätta eller ens fråga något har, gissar Lundgren, påverkat den vilsna Sara Svensson att begå sina brott.

Hos Helge Fossmo hittar hon en kluvenhet. Han är ibland Knutby-Helge och ibland Kumla-Helge. När han är den senare ser han mönster i församlingen som han som dess medlem var blind för.

Helge tillskriver Waldau en central roll och det gör även de övriga församlingsmedlemmar som Lundgren har talat med. Det är Åsa som sitter på kammaren och har samtal med Gud. Det är Åsa som är Guds utvalda och därför ska ha särskilda privilegier (lön utan arbete) och vars ord därför ska väga tyngst. Åsa manipulerar många.
Men de låter sig manipuleras. Just det är Knutby-koden, att ingen verkar tänka själv där. Den som gör det får gå. Den som Åsa ogillar av ett eller annat skäl fryses ut; detta hände med Sara Svensson.

Det är en fasansfull miljö som uppstått och tydligen lever än i den där församlingen utanför Uppsala. Man kan säga att Helge utnyttjade den för egna syften på sin tid. Han får betala ett högt pris för detta.

I boken hävdar han nu att han aldrig själv skrev de där sms-en till Sara Svensson utan bara vidarebefordrade dem från Åsa Waldau. Dessutom ställer Eva Lundgren en del frågor om Sara Svenssons trovärdighet. Var hon verkligen ensam om dådet?
Sådana frågor får vi aldrig svar på och Åsa Waldaus roll i det hela förblir dold tills hon själv väljer att berätta. Ett verkar rätt säkert, att tragedin är sprungen ur en kollektiv galenskap i Guds namn.

Läs hela artikeln här, den är mycket bra skriven och tar upp teaterpjäsen på Uppsala stadsteater. Många ser pjäsen och det är inte den vanliga teaterbesökaren. Många är vi som inte förstår hur Åsa Waldau kunde tillåtas få så stor makt tillsammans med Patrik Waldau, Urban Fält och Helge Fossmo.


http://arbetarbladet.se/kultur/recensioner/teater/1.573066

Kollektiv galenskap, foto: Mats Bäcker, Arbetarbladet