Medmännniska först - kristen sen

.
.
Citat Ingemo Orstadius berättar i Dagen 17-03-2009

[...]

Att bry sig har alltid varit en självklarhet för Svante. Hemma på bondgården i västra Värmland fick han tidigt lära sig att ta ansvar för djur och natur; något han haft glädje av hela livet. Familjen gick i missionshuset. Det var inget aktivt val, utan snarare en "miljöfråga". - Som 16-åring blev jag evangelist och skulle omvända halva Värmland. Jag hamnade i en liten församling norr om Torsby. Där var massor av snö och väldigt ensamt. Jag grät mig till sömns och "landade snabbt". Men lusten att dela med mig av glädjebudet fanns kvar och jag började läsa teologi.

Jobbet som anstaltspastor har Svante haft i 18 år. Han är anställd av Göteborgs Räddningsmission, men "utlånad" till Högsbo behandlingsanstalt och Skogomeanstalten. Han tänker sällan i termer som "innanför" eller "utanför" anstalten och säger aldrig "dom" om killarna som sitter inne. För honom är respekten för de intagna det allra viktigaste. - De har felat, men är ändå skapade till Guds avbild. Jag är inte institutionens representant utan killarnas möjlighet att få vädra sina inre känslor och behov. Alla vill träffa mig och känner ett stort förtroende för mig. Killarna är totalt öppna. En och annan kan ha en raljant ton i början i stil med "kan du säga som har pärleporten öppen". "Som om den inte är öppen för dig då!" brukar jag svara.

[...]

Läs hela här

Läste artikeln och blev varm i hjärtat, så viktigt att först vara medmänniska och sen kristen.
Hjälpa de svaga, var i samhället man möter dem. Vet att det går inte att hjälpa alla, vår inriktning just nu är att hjälpa de utsatta barnen och svaga som sitter i sektslöjans spindelnät i Knutbysekten.

Först visa att man är medmänniska som gör allt som står i ens makt, sedan kan man kalla sig kristen. Detta borde vara ledord för alla som vill kalla sig kristna.

Det räcker att man känner ansvar och empati för det som är närmast, då skulle mycket se annorlunda ut.

Det är varken medmänskligt eller kristet att se någon nära anhörig eller nära vän lida nöd, säga att man "ber till Gud".

Det är att undandra sig allt ansvar!

Böner kan nog vara bra men har de inte hjälpt på mer än 5 år så bör man nog utsätta sig för "obehaget" att vara medmänniska.

Eva Westman är en stor medmänniska, hon bryr sig inte om obehaget som det är att gå ut offentligt och berätta att hennes två barn sitter fast i Knutbysekten och Åsa Waldaus nät. Hon bryr sig inte om att hennes hälsa försämras.

Eva Westman med make möter respekt för sin kamp och medmänsklighet överallt i samhället. Det kommer mycket mail från människor som beundrar makarna Westman och som frågar varför det bara är de som kämpar? Vad skall vi svara?

Man är förälder så länge man har ett andetag kvar, om man så är 75 och Mor är 95 så är man fortfarande barn.



Grafik, en bild som är arbetad på under lång tid, tagit fram den ibland, är inte nöjd, nu går det inte att göra mer med den. Lilla rävungen kikar fram ur stubben bland blomster och grönt.