Rosie lämnade Jehovas

Tidningen Ångermanland 5 juli 2008:

Rosie lämnade Jehovas – nu hjälper hon andra

Med den nyutkomna boken ”Sektbarn” har frågan om hur barns rättigheter kränkts inom religiösa rörelser lyfts fram. Barnombudsmannen sätter nu sitt fokus på de glömda barnen. Rosie Carlmark från Örnsköldsvik har själv erfarenheter från Jehovas Vittnen och deras sätt att indoktrinera barn. I dag hjälper hon avhoppade eller uteslutna medlemmar att komma tillbaka till ett normalt liv.

Som barn får du ständigt höra att Harmageddon, det sista världskriget är nära. Att Guds mordänglar dödar alla som inte är med i Jehovas vittnen. Hur påverkar detta dödshot barnen?

– Om jag skulle leva om mitt liv skulle jag inte utsätta mina barn för det jag har gjort, säger Rosie Carlmark. Jag vill verkligen att alla vuxna ska få upp ögonen för problem som finns, även föräldrar som fortfarande är med i församlingen.

Rosie Carlmark gick själv med i Jehovas vittnen när hon var 14 år. Ingen i hennes familj var med, men ett par vittnen var ofta hemma hos familjen och samtalade med hennes pappa.

– Jag var väl en osäker tonåring som funderade mycket över existentiella frågor. Jag blev helt enkelt nyfiken.

Hon började gå på deras möten och blev sedan fast.

– Jag blev satt på en piedestal. Det var inte så vanligt att en ung människa sökte sig till dem och jag fick en särskilt framträdande roll. Jag blev sedd. Jag var speciell.

Det här var 1967 och kort-kort var på modet. Rosie Carlmark var som vilken tonåring som helst som ville följa med modet och måla ögonen.

– Jag blev tillsagd att det inte passade med korta kjolar, de skulle räcka över knäet. Jag fann mig naturligtvis i det och tyckte det var rätt men i skolan rullade jag upp kjolen i midjan. Jag målade mig också väldigt mycket men tvättade bort det så fort jag kom hem från skolan. Jag kände en skam och en onödig skuld.

Några fortsatta studier efter nian var det inte tal om trots fina betyg och föräldrarnas oro över uteblivna studier.

– Det var som ingen vits. Enligt vittnena skulle Harmageddon inträffa mycket snart. Årtalet 1975 pekades ut som ett mycket troligt årtal då världen skulle gå under och vi skulle hinna frälsa så många själar som möjligt innan dess.

Rosie Carlmark städade på mornarna och hela dagarna gick hon och knackade dörr. Det fördes statistik på besöken och det blev en press att hinna med så många som möjligt. Hon var så kallad "pionjär med särskilt uppdrag" med kravet att vara ute i "tjänsten" 150 timmar i månaden, vilket ansågs vara extra andligt.

Hon gifte sig när hon var 19 år med en man i församlingen. Eftersom sex innan äktenskap är förbjudet gifter sig många väldigt unga. De fick tre barn som nu är vuxna.

– Mina barn har fått utstå mycket under sin uppväxt. I vårt hjärntvättade tillstånd drog vi med dem på vuxenmöten tre gånger i veckan. De fick också följa med oss ut och knacka dörr. De fick inte fira jul och födelsedagar som andra barn. De skämdes över hur de var tvungna att vara klädda.

I sjutton år var Rosie Carlmark med i Jehovas vittnen innan hon blev utesluten.

– Det finns en intern domstol inom rörelsen, något som man naturligtvis inte tillstår eftersom det är olagligt. Man kallar den därför "den dömande kommittén". Det är de äldste som dömer den som har syndat. De äldste är män, ingen kvinna kan vara äldste eller inneha någon ledande position i rörelsen. Om man syndat kan man få restriktioner. Det innebär att man inte får prata på mötena, man är utfryst i en till tre månader, ibland längre.

Rosie Carlmark blev dömd. Hon hade förälskat sig i en annan som inte var vittne. Hon ville skilja sig och uteslutningen var ett faktum.

– Då blir man i princip dödförklarad. Alla banden klipps av. Den sociala tryggheten som ändå finns i församlingen är borta. Du står helt ensam.

I dag bor Rosie Carlmark inte längre kvar i Örnsköldsvik. Hon jobbar som lärare i Ulricehamn och arbetar fortfarande med att läka såren från Jehovas vittnen. Hon är också med i föreningen Hjälpkällan som hjälper de som hoppat av eller som uteslutits ur Jehovas vittnen.

Ryser när jag läser Rosies historia om sitt liv en destruktiv sekt. Likheter med församlingen i Knutby är slående. Nu om aldrig måste myndigheterna ta tag i detta, varje dag som går är en förlorad dag för ett barn som tvingas växa upp i en sekt.

Charlotte Esséns bok Sektbarn ger en skrämmande inblick hur livet för barn som växer upp i sekter gestaltar sig. Vi kan inte blunda, vi måste säga ifrån till våra politiker även på lokal nivå.

Har läst i Knutbytråden, Flashback att socialtjänsten i Uppsala kommun inte var speciellt road av alla anmälningar som kom in gällande misstankar om att barnen i Knutbysekten for illa. Tror även det kom signaler från kommunens anställda.

Boken Sektbarn är billigast på Adlibris, 172 kronor, ingen frakt eller postförskott tillkommer.

http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9100106976

Klicka på bilden så kommer den upp i ett större format.