.
Det finns en hel del att lära av Knutbykoden
Säger Gubb Jan Stigson i en artikel i Dalademokraten
Den kod Lundgren löser gåtan Knutby med skulle säkert kunna användas för förklaringen av fenomen som självmordsbombare, Koresh-sekten i Waco, scientologer och säkert också bra nära framväxten av en-procentsgängen bland de kriminella.
I de här fenomenen finns sådant som auktoritetstro. Blind lydnad. Underkastelse. Flocktillhörighet. Och inte minst fruktan för att hamna utanför den utvalda gruppen. Knutby-koden.
Poliserna som först kom till brottsplatserna i Knutby frapperades av den relativa likgiltigheten hos församlingsmedlemmarna. När pastorns hustru hittades skjuten till döds blev reaktionen mild. Oj, var hon död?
Knutby-koden visar att dödsfallet inte var oväntat. Kanske sättet, ett brutalt mord med skjutvapen, men att Gud skulle ”ta hem” mordoffret var väntat.
Enligt Lundgren gick flera i församlingen i perioder och fruktade döden. I rädsla för att ha felat mot Gud eller väckt missnöje hos hans lokala profeter och därför i riskzonen för att ”tas hem”, alltså dö. Som pastorns första hustru.
Dö är naturligt. Hemgång. Gud kan fixa det själv, men kan även använda mänsklig hjälp, ”på traven”, skriver Lundgren.
Ur detta föddes skottdramat.
”Det sker inget i Knutby som inte Gud vill”.
På väg att bli utstött ur församlingen trodde sig barnflickan utföra vad hon trodde var Guds önskan.
[.....]
Boken blev dessutom bättre av nästa jag läste.
Bland de böcker som inte skulle recenseras hade jag plockat åt mig ”Amerikanska fascister” av Chris Hedges (Ordfront). Det var inte riktigt vad jag hade förväntat mig. Till denna fascism skulle Hedges nämligen tveklöst ha räknat filadelfiaförsamlingen i Knutby.
Vad Hedges skildrar är nämligen inga klassiska fascister. Han kartlägger den kristna höger som han påstår växa sig allt mäktigare i USA sedan flera år tillbaka. Vad som gör den fascistisk är den ohöljda elitismen, maskuliniteten, konservatism kring fenomen som homosexualitet och politik, fientlighet mot oliktänkande och hyllning av vapen, militarism och korstågsanda. Liksom i Knutby får självutnämnda profeter över huvud taget inte ifrågasättas.
Eva Lundgrens bok Knutbykoden nu 153:- är ett bra köp för oss som vill sätta oss djupare in i vad som hände i Knutby.
Anders Haags bok om sekter recenseras i tidningen Dagen, jag kommer att läsa fler recensioner, den i dagen är endast en av många som kommer. Bloggen har i tidigare bloggningar skrivet om Anders Haags inställning till Åsa Waldau och hennes församling i Knutby.
Recension i HD av boken Vittnet
Michael Azar har skrivit boken Vittnet som recenseras av Jenny Maria Nilsson
För 14 år sedan mördades John Hron av nynazister och snart är det 10 år sedan Breen Atroshi vittnade mot sin far och sina farbröder efter att de mördat hennes storasyster Pela inför hennes ögon. ”Det har sagts att människan bara kan vittna på två sätt: med blodet eller ordet” inleder Michael Azar sin bok ”Vittnet”. Breen vittnade med ordet och såvitt jag vet lever hon till denna dag under livvaktsskydd. Ett högt pris, men ändå lägre än det fjortonårige John Hron betalade då han led martyrdöden på grund av sin medmänsklighet.
”Vittnet” är en genomgång av traditionell, akademisk formalia i genren. Azar diskuterar till exempel Sokrates, Jesus och den nutida förtryckarfavoriten Guantanamo, för all del inget fel i det. Men Azars bok är varken speciellt skarp eller brännande, först i epilogen vibrerar något och där skönjer jag ett personligt ärende och tilltal.
[.....]
Azars fråga är ”Hur känns ett trovärdigt vittne igen?”
[.....]
Bibeln är en hal urkund, det tycks mig som om författaren prövar den som vore den en vetenskaplig källa snarare än en historisk/litterär dito och lämnar övrigt därhän. Kanhända är det så idéhistoriker gör. Men gammalt skitsnack är också skitsnack.
[.....]
Kristna makthavare vet att ”sanning” rinner dem mellan fingrarna. Därför hävdas det att en person visar sin lojalitet med Gud genom att tro det absurda. ”Förnuftet är djävulens högsta hora” lär Luther ha sagt, rapporterar Azar. För Sara Svensson i Knutby var det inte märkligt att Gud sms:ade uppdrag till henne. I den värld hon fostrats sedan barndomen gav en människa prov på sin tillit genom att acceptera det omöjliga.
”Jag såg det med mina egna ögon” heter en annan av essäerna som dryftar människans generella uselhet som vittnen – vi behöver inte ens vara bedrägliga för att vinkla efter egna fördomar. Själv blev jag en gång vittne till ett brott och märkte hur hjärnan genast ville fylla i uppgifter. Det är vår arts specialitet att både kunna inbilla oss vad som helst men också förneka sådant ristat i eldskrift i skyn.
Läsvärt i Helsingborgs Dagblad
tisdag 9 juni 2009
Fler recenserade böcker i media
Etiketter:
dagen,
Dalademokraten,
Helsingborgs Dagblad,
Knutby,
Knutbykoden
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar