Charlotte Essén har blivit intervjuad av tidningen Dagbladet Information i Danmark, där man just nu utreder 44 barn i sekten Faderhuset angående barnmisshandel, omsorgssvikt och incest. Det finns många likheter med andra sekter, bland annat Knutby-församlingen, exempelvis när det gäller läran och oron omkring barnen, tyvärr. Dagbladet Informations journalist Mette-Line Thorups utmärkta intervju med Charlotte finns på:
http://www.information.dk/161665
och ett översatt bokutdrag finns här:
http://www.information.dk/161691.
Svar på Liselotte Frisk recension av Esséns bok Sektbarn:
Debatt - Kyrkans Tidning
2008-06-19 06:00
Okänsligt om utsatta sektbarn
I Kyrkans Tidning 22/08 recenserar Liselotte Frisk Charlotte Esséns nyutkomna bok Sektbarn.
Då jag talar med avhoppare från sekter dagligen i mitt arbete, och dessutom själv är uppvuxen i en av dessa sekter, var det med viss bestörtning jag läste recensionen.
För det första vill hon undergräva trovärdigheten i barnens berättelser genom att säga att flera av dem verkar vara ”psykiskt instabila”. En kommentar som känns okunnig och ogenomtänkt, men som framför allt visar en brist på empati. Uppenbarligen har Frisk i sin forskning inte stött på någon av de hundratals unga avhoppare varje år som förlorar sina föräldrar, syskon, vänner – kort sagt hela sitt liv i en handvändning – då de inte längre velat eller kunnat fortsätta leva i den rörelse de vuxit upp i.
De har sedan barnsben fått lära sig att omvärlden är ond, att människorna där är i satans våld och har onda avsikter. Ändå har de vågat sig ut i den världen och därefter blivit betraktade som döda av alla de vuxit upp med. Att känna sig ”psykiskt instabil” i en sådan situation verkar minst sagt som en naturlig reaktion. Om Frisk ser ett mönster här undrar jag varför hon som forskare inte i stället frågar sig varför så många barn från så många olika samfund uppvisar likadana sympom?
Frisk menar vidare att eftersom rörelserna har ”långt ifrån samma agenda” är de inte jämförbara. Men det är inte agendan i sig som är intressant, utan de likartade strukturerna genom vilka man förmår människor att begå handlingar som de inte hade begått i en mer normal miljö.
Grupperna liknar små diktaturer i sin uppbyggnad. De lever och verkar som egna celler mitt i ett i övrigt demokratiskt samhälle. Där finns den enda ledaren eller ledningen, som kräver total lydnad. Ledningen besitter den enda rätta läran och har också makten att ändra i den när man behagar. Kritik får vare sig läsas eller yttras. Den egna gruppen är utvald och världen utanför är ond. Man anpassar sig tillräckligt till samhället för att inte dra för mycket uppmärksamhet till sig och sedan lever man efter sina egna lagar och regler.
Det är strukturen i sig som utgör en fara. Om medlemmarna blir tillsagda att driva ut demoner ur sina barn, låta sina barn dö i stället för att få en blodtransfusion eller bli martyrer och ta barnen med sig, då gör medlemmarna det. Det finns inte i deras föreställningsvärld att ifrågasätta. Det kan handla om harmlösa saker, precis som Frisk påpekar. Men jag menar att det är lydnadsreflexen hos sektmedlemmen som är farlig. I den här situationen är barnet helt maktlöst och utlämnat.
Frisk befarar att boken ska underblåsa fördomar mot religiösa minoritetsgrupper i stället för att skapa en konstruktiv diskussion och dialog. Då undrar jag med vilka hon tänkt ha denna dialog? Det förvånar mig om hon menar sekterna själva. Eftersom hon säger sig ha forskat i dessa, borde hon vara väl medveten om hur givande en dialog blir med en grupp som anser att resterande samhället är alltigenom ont, och att de själva är utvalda av Gud.
Noomi Lappalainen, samordnare Föreningen Hjälpkällan
http://www.kyrkanstidning.com/kyrkanstidning/ledare_och_debatt/debatt/okansligt_om_utsatta_sektbarn_0_5903.news.aspx
Debatt – Kyrkans Tidning
2008-07-03 06:00
Webbdebatt: Mer dialog behövs om nyandliga rörelser
Jag håller med Liselotte Frisk (Kyrkans Tidning 25/26-08) att debatten kring nyandliga rörelser måste nyanseras.
Jag anser att sensationsjournalistik bara bidrar till att öka klyftorna mellan nyandliga rörelser och det övriga samhället. Till kategorin sensationsjournalistik räknar jag dock inte Charlotte Esséns bok "Sektbarn – ett reportage om de utvalda till paradiset". Liselotte Frisk vill göra det till en fråga om religion men problemet är mycket mer komplext än så. Det som författaren i boken försöker belysa är inte i första hand ett religiöst problem utan ett psykologiskt problem. Det tråkiga med Liselotte Frisks recension är att hon avfärdar barn som farit illa med att de är psykiskt instabila och nu i hennes senaste svar "sköra". Då jag under flera år jobbat terapeutiskt med avhoppare från olika totalitära rörelser vill jag först rätta henne på en viktig punkt – de barn som förekommer i boken är enormt starka människor som trots den behandling de utsatts för orkat gå vidare. De "sköra" människorna träffar vi professionella sällan då de har en benägenhet att ta livet av sig.
En del av de här rörelserna utgör också i förlängningen ett demokratiskt problem. Alla nyandliga rörelser är inte totalitära, men en del är det. Alla totalitära rörelser är heller inte uppbyggda kring religion och det är därför problemet i första hand inte är religiöst utan politiskt - det är en fråga om totalitarism. Flera av dessa rörelser, både religiösa och icke-religiösa, erkänner inte den samhälleliga rättvisan, de har sina egna domstolar och de stiftar sina egna lagar, de har klart uttalade politiska ambitioner och de förespråkar ett totalitärt styre.
Nästa punkt jag måste rätta henne på är att hon skriver att det att lämna en religiös övertygelse kan utlösa kriser hos många. Det kan måhända stämma om man bara pratar om människor som lämnar en religiös övertygelse, men människor som lämnar totalitära rörelser drabbas ofta av mycket djupare liggande problem än en kris och för att vara övertydlig - det handlar inte om sköra, instabila eller på annat sätt defekta människor, de är tvärtom ofta mycket starka individer. Med sitt uttalande bagatelliserar hon ett allvarligt problem och bidrar dessvärre till att sprida en uppfattning som gör att den här patientkategorin inte får rätt vård. Hennes uttalanden är i sig inte så allvarliga då hon ger uttryck för en ganska vanlig missuppfattning.
Det som är det beklagliga är att hon utger sig för att vara expert på området, vilket hon definitivt inte är när det gäller de psykologiska aspekterna av det hela. Hon är expert på religiösa frågor och borde vara mer försiktig när hon uttalar sig om sådant som ligger utanför hennes expertområde.
Jag efterlyser därför en också bredare dialog kring den här typen av rörelser där man kan samlas och förutsättningslöst diskutera ämnet utifrån de olika professioner som berörs. Jag skulle gärna ta del av de teologiska frågeställningarna kring detta och jag förutsätter att Liselotte Frisk som god forskare är lika intresserad av att förutsättningslöst ta del av de psykologiska aspekterna. Tillsammans kanske vi kan öka förståelsen för den här typen av rörelser.
Håkan Järvå
legitimerad psykolog
http://www.kyrkanstidning.com/kyrkanstidning/ledare_och_debatt/debatt/webbdebatt__mer_dialog_behovs_om_nyandliga_rorelser_0_6051.news.aspx
