Visar inlägg med etikett fåglar. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett fåglar. Visa alla inlägg

fredag 11 juli 2008

”Glöm aldrig Heléne och Alexandra”-rörelsen behövs

Broder nabo och sciuridae har mycket intressanta diskussioner i Knutbytråden, Flashback.

Klistrar in hela broder nabos och sciuridaes diskussion:


Nabo svarar Himmel och helvete mac beth:



Njae. Talar nu med bekanta som engagerat sig för Knutbytragedin. Kanske kommer dessa tankar att utvecklas på annan plats än Flashback. Så mycket kan jag säga som att ett projekt för en “Glöm aldrig Heléne och Alexandra”-rörelse vore att ge ut opartiska biografier över Heléne och Alexandra. Kanske Axel och Margaret Ax:son Johnsons stiftelse för allmännyttiga ändamål bistår med medel?



Ursprungligen postat av sciuridae


Jag kastade ju ut den här idén helt spontant, främst på grund av punkt II - Jag menar att Heléne och Alexandras människovärde helt har förringats av sekten. De var fel, “hade gjort sitt” och kunde tas bort - ungefär som man byter en soffa eller målar om ett hus. Heléne och Alexandras hade rätt när de protesterade mot makens otrohet, de hade rätt som inte böjde sig för kränkande behandling, de hade rätt som inte ville ge upp kärlek och normala känslor. Men sekten tog sig rätten att utplåna dem - två unga kvinnor med större delen av livet framför sig, och dessutom mammor till tre barn. Därför tycker jag det skulle vara viktigt att berätta om Heléne och Alexandra som de värdefulla människor de var, och att inte låta dem glömmas bort. Många andra har kränkts och hunsats av sekten, men de är fortfarande i livet, och - finns det liv så finns det hopp - de kan fortfarande själva återupprätta sig och sitt människovärde. Men eftersom Heléne och Alexandra är döda, så kunde vi andra istället hjälpa till med deras upprättelse.

Dessutom tycker jag att det som hände Heléne och Alexandra visar att man inte bara kan avfärda sektproblematiken med att det är ett fritt val. Om samtyckande vuxna frivilligt ägnar sig åt att tukta varandra, leva gränslöst eller leka rollspel eller vad det nu kan vara, så ska inte samhället blanda sig i, kan man tycka......Men den tragiska historien om Heléne och Alexandra visar att det inte finns några enkla “fria val” utan att problemet är mycket mer komplext.



Nabo:



Bull's eye, scuiridae.
Så har också mina tankar gått.
Namnen på dessa båda döda kvinnor ska aldrig glömmas utan väcka till besinning. Heléne och för Alexandra vilar inte i frid i glömskan. Stenarna ropa, som det heter i Bibeln.
För Heléne och för Alexandra blev Knutby Filadelfia en dödsfälla. Slutna totalitära grupper är farliga.
Vi vet att knutbyledare skyller allt ont på HF och SS och vill att resten glöms. Man kan få intrycket att mac-beth liksom tidigare Tintomara hoppas att det ska bli så. Men förutom Heléne och Alexandra och de vuxna som ÅW satt i "tukt" så har ett antal barn och ungdomar i Knutby utsatts för brutalitet. Inte bara barn i församlingen utan också skolelever som bekant. Barnen växer upp. Flera väljer kompisar utanför församlingen. Knutby Filadelfias hemligheter läcker. Sektbarn är publicerad. Mer kommer.

I Knutby kallades Helénes och Alexandras självständiga jag för "köttigt" och "upproriskt". I sekter får man lära sig att ändras. Den som kallas frälst i Knutby ska ha dött-från-sitt-gamla-jag. Anpassar man sig i en sekt blir det inte mycket individualitet kvar. Därför blir minnet av en död medlem diffust.

I Knutby säger medlemmarna om Heléne och Alexandra att "hon var underbar", "hon älskade Jesus", "hon vann seger". Vad säger detta om personerna? Ingenting. Det är en slags desinformation. Båda kvinnornas verkliga identiteter bör återupprättas. De blev dödsoffer för våld i en totalitär sekt där även andra farit illa. Helénes och Alexandras namn och ansikten är redan kända långt utanför vårt lands gränser. Men deras ursprungliga personligheter känner få till.

Ni medlemmar i Knutby - Glöm aldrig Heléne och Alexandra! Man har inte sett er vid Helénes grav på Knutby kyrkogård. Den har skötts om av hennes föräldrar som bor långt därifrån och av kyrkvaktmästaren. Den person i Knutby som sätter nya blommor och tänder ljusen är Helénes vän som tidigt lämnade församlingen. LA här på tråden har ibland gått förbi Alexandras grav. Han säger att den graven verkat vara opersonligt skött. Jag vet någon som kände Alexandra, som ibland passerar Örebro och stannar för att lägga en ros på hennes grav. Det är inte en medlem från Knutby.


Svar från nabo till Himmel och helvete mac beth:



Nej, inte vad jag vet. Han har erkänt och ångrar andra brott och gärningar i Gränsta.
Vet du om någon annan erkänt anstiftan eller delaktighet när det gäller Helénes död?
För övrigt instämmer nabo i detta:



Ursprungligen postat av sciuridae



Punkt V på nabo's lista handar om den som ångrar sektrelaterade brott, men jag tolkar det som att nabo inte menar brott i den snäva bemärkelsen “straffbara brott” utan det kan även avse mobbning och nedbrytning av medmänniska, att ha ljugit, hjärtlöst beteende mot anhöriga, att ha tuktat och skrämt barn osv. - saker som man gjorde eftersom sektens påbjöd dessa handlingar, men som man nu ångrar.


Nabo svarar:


Ett antal medlemmar och ledare som är kvar i sekten ångrar idag hur de deltog i utfrysning och mobbning mot Sar*a. De ångrar också sin likgiltighet för Heléne och Alexandra - och DaLi! - i deras utsatthet. Det ångrar att de slagit barn. De ångrar många gärningar som de skäms för.

Flera ångrar gruppbönerna klockan 22 där de hört varandra viska och ropa sektens banérfras: "Må Tirsa få sin rätt, må Tirsa få sin rätt, må Tirsa få sin rätt, må Tirsa...!" De ångrar sin hårdhet mot Esth*er från Indien och mot hennes barn. De ångrar mycket och så länge de inte vågar berätta vad de ångrar är de också rädda för varandra. För den som står för sin ånger sig, ber om förlåtelse och säger på vad sätt han eller hon bättrar sig kommer samtidigt att avslöja ledare och andra medlemmar.

Rädsla sammanvävd med gränslös gränstakärlek är kittet i Knutby Filadelfia.
För alltsedan Helé*nes död fruktar medlemmar innerst inne sina ledare som potentiella anstiftare. Medlemmar är också rädda för varandra som potentiella torpeder: ”De snällaste är det farligaste, för de lyder", som en kvinna sa. Och ledarna fruktar sina medlemmar och deras uppväxande barn - för de är potentiella svikare, tjallare, golare.

Och det ser så sorgligt och ihopkrympt ut när medlemmarna liksom i tystnad ber varandra om nåd och "älskar" varandra så mycket och måste ses ofta, ofta för att ha roligt. Men också för att hålla koll så att alla verkar välvilliga, så att ingen börjar tala om sin ånger eller om att lämna gruppen.



https://www.flashback.info/showpost.php?p=11952871&postcount=3990


Läs den intressanta diskussionen i tråden. Det är en otroligt bredd på kunskap som finns i Knutbytråden. Den ”nygammla” skrivbenten mac beth som jag kallar för Himmel och Helvete, använder svordomar flitigt i tråden. Brist på respekt när det är så öppenbart att många med stark Gudstro läser tråden.



Förslaget på en Glöm aldrig Helén och Alexandra-rörelse kan få stor genomslagskraft.






Bilden är inte min egen så ni får inte ta den, lovar att göra en bild till i morgon, fick lite brådska.

tisdag 8 juli 2008

Rosie lämnade Jehovas

Tidningen Ångermanland 5 juli 2008:

Rosie lämnade Jehovas – nu hjälper hon andra

Med den nyutkomna boken ”Sektbarn” har frågan om hur barns rättigheter kränkts inom religiösa rörelser lyfts fram. Barnombudsmannen sätter nu sitt fokus på de glömda barnen. Rosie Carlmark från Örnsköldsvik har själv erfarenheter från Jehovas Vittnen och deras sätt att indoktrinera barn. I dag hjälper hon avhoppade eller uteslutna medlemmar att komma tillbaka till ett normalt liv.

Som barn får du ständigt höra att Harmageddon, det sista världskriget är nära. Att Guds mordänglar dödar alla som inte är med i Jehovas vittnen. Hur påverkar detta dödshot barnen?

– Om jag skulle leva om mitt liv skulle jag inte utsätta mina barn för det jag har gjort, säger Rosie Carlmark. Jag vill verkligen att alla vuxna ska få upp ögonen för problem som finns, även föräldrar som fortfarande är med i församlingen.

Rosie Carlmark gick själv med i Jehovas vittnen när hon var 14 år. Ingen i hennes familj var med, men ett par vittnen var ofta hemma hos familjen och samtalade med hennes pappa.

– Jag var väl en osäker tonåring som funderade mycket över existentiella frågor. Jag blev helt enkelt nyfiken.

Hon började gå på deras möten och blev sedan fast.

– Jag blev satt på en piedestal. Det var inte så vanligt att en ung människa sökte sig till dem och jag fick en särskilt framträdande roll. Jag blev sedd. Jag var speciell.

Det här var 1967 och kort-kort var på modet. Rosie Carlmark var som vilken tonåring som helst som ville följa med modet och måla ögonen.

– Jag blev tillsagd att det inte passade med korta kjolar, de skulle räcka över knäet. Jag fann mig naturligtvis i det och tyckte det var rätt men i skolan rullade jag upp kjolen i midjan. Jag målade mig också väldigt mycket men tvättade bort det så fort jag kom hem från skolan. Jag kände en skam och en onödig skuld.

Några fortsatta studier efter nian var det inte tal om trots fina betyg och föräldrarnas oro över uteblivna studier.

– Det var som ingen vits. Enligt vittnena skulle Harmageddon inträffa mycket snart. Årtalet 1975 pekades ut som ett mycket troligt årtal då världen skulle gå under och vi skulle hinna frälsa så många själar som möjligt innan dess.

Rosie Carlmark städade på mornarna och hela dagarna gick hon och knackade dörr. Det fördes statistik på besöken och det blev en press att hinna med så många som möjligt. Hon var så kallad "pionjär med särskilt uppdrag" med kravet att vara ute i "tjänsten" 150 timmar i månaden, vilket ansågs vara extra andligt.

Hon gifte sig när hon var 19 år med en man i församlingen. Eftersom sex innan äktenskap är förbjudet gifter sig många väldigt unga. De fick tre barn som nu är vuxna.

– Mina barn har fått utstå mycket under sin uppväxt. I vårt hjärntvättade tillstånd drog vi med dem på vuxenmöten tre gånger i veckan. De fick också följa med oss ut och knacka dörr. De fick inte fira jul och födelsedagar som andra barn. De skämdes över hur de var tvungna att vara klädda.

I sjutton år var Rosie Carlmark med i Jehovas vittnen innan hon blev utesluten.

– Det finns en intern domstol inom rörelsen, något som man naturligtvis inte tillstår eftersom det är olagligt. Man kallar den därför "den dömande kommittén". Det är de äldste som dömer den som har syndat. De äldste är män, ingen kvinna kan vara äldste eller inneha någon ledande position i rörelsen. Om man syndat kan man få restriktioner. Det innebär att man inte får prata på mötena, man är utfryst i en till tre månader, ibland längre.

Rosie Carlmark blev dömd. Hon hade förälskat sig i en annan som inte var vittne. Hon ville skilja sig och uteslutningen var ett faktum.

– Då blir man i princip dödförklarad. Alla banden klipps av. Den sociala tryggheten som ändå finns i församlingen är borta. Du står helt ensam.

I dag bor Rosie Carlmark inte längre kvar i Örnsköldsvik. Hon jobbar som lärare i Ulricehamn och arbetar fortfarande med att läka såren från Jehovas vittnen. Hon är också med i föreningen Hjälpkällan som hjälper de som hoppat av eller som uteslutits ur Jehovas vittnen.

Ryser när jag läser Rosies historia om sitt liv en destruktiv sekt. Likheter med församlingen i Knutby är slående. Nu om aldrig måste myndigheterna ta tag i detta, varje dag som går är en förlorad dag för ett barn som tvingas växa upp i en sekt.

Charlotte Esséns bok Sektbarn ger en skrämmande inblick hur livet för barn som växer upp i sekter gestaltar sig. Vi kan inte blunda, vi måste säga ifrån till våra politiker även på lokal nivå.

Har läst i Knutbytråden, Flashback att socialtjänsten i Uppsala kommun inte var speciellt road av alla anmälningar som kom in gällande misstankar om att barnen i Knutbysekten for illa. Tror även det kom signaler från kommunens anställda.

Boken Sektbarn är billigast på Adlibris, 172 kronor, ingen frakt eller postförskott tillkommer.

http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9100106976


Klicka på bilden så kommer den upp i ett större format.