Strålande väder och fullt med folk i huset, det blir inte mycket tid över för Knutbytragedin. Det händer inte så mycket nu i semestertider men har hört att det är stora saker på gång i höst.
Ingen idé att ni mailar och frågar vad det kan vara för saker, har bara fått små hintar, dessa små hintar brukar bli rätt stora saker som kommer att oroa sektens ledning.
När det blir en stund över, så tas förundersökningen fram, har hittat mycket intressant i den skottskade mannens berättelse som avslöjar ganska mycket intressanta saker. Bör vara något för de som skriver i Knutbytråden.
Boken Sektbarn av Charlotte Essén recenseras i Sändaren. Broder Fruktis från Knutbytråden, Flashback har gjort ett fantastiskt jobb och skrivit av den, eftersom den inte tycks finnas på www.sandaren.se
http://www.flashback.info/showpost.php?p=11631874&postcount=3595
Nu kopierar jag in hela recensionen här då den finns inom spoilertaggar på Knutbytråden.
Sändaren 13 12 juni 2008
Tro är inget att leka med för sektbarn
Det är svårt, nästintill omöjligt, för barn som fötts och vuxit upp i en rörelse att bryta med den. Det blir som att dö bort från sitt gamla sammanhang. Det konstaterar Larsåke W Persson efter att ha läst boken Sektbarn, av Charlotte Essén. Och han undrar: Hur ser uppfostringsprinciperna ut i våra familjer och i vår kristna ungdomsverksamhet?
”Hur mår egentligen barnen i Knutby Filadelfia?” Det är den första frågan som ställs i boken Sektbarn – Ett reportage om de utvalda för paradiset som nyligen utkom på Bonniers. Författare är journalisten Charlotte Essén, som under flera års tid har haft kontakt med människor som vuxit upp i olika sekter.
I boken återger hon först ett antal intervjuer med personer som nu lyckats ta sig ur dessa sammanhang. I bokens senare del redovisas sedan vilken forskning som bedrivits om sketer och liknande sammanhang och vilka projekt som pågår till stöd och hjälp för ”avhoppare”.
De religiösa sammanhang som skildras vid sidan av Filadelfia Knuby är Jehovas vittnen, Krishnarörelsen, Finlands förebedjare, Guds barn/Famlijen. Desutom görs intressanta jämförelser med olika religiösa terroristgrupper.
Efter att ha läst de utförliga intervjuerna måste jag erkänna att indignationsnivån stigit kraftigt. Det är verkligen förfärliga berättelser man får ta del av. Det gemomgående temat är barns utsatthet och religiösa ledares – och föräldrars – makt. Historierna handlar om skrämsel, tvång, förnedring och utnyttjande i religionens namn.
Vore det nu bara för dessa personers berättelser kunde man möjligen göra klokt i att ta det som sägs med en nypa salt. Det är ju ändå fråga om ”avhoppare” – som kan ha sina naturliga skäl att utmåla situationen i de rörelser som de tagit avstånd från i starka och mörka färger. Men Charlotte Essén har inte nöjt sig med de subjektiva berättelserna utan kompletterat intevjuerna med ideologiska dokument, utdrag ur ”heliga skrifter” och predikningar från de olika rörelserna. De uppfostringsprinciper som här formuleras gör knappast at läsaren förfasar mig mindre. De handlar genomgående om att isolera barnen från världsligt inflytande (det vill säga allt utom rörelsens eget inflytande) och att disciplinera dem till att lyda. Såväl hot som aga rekommenderas, men det finns också exempel på att man försäker samspela med barnens naturliga impulser för att ”lura” in dem i rörelsens ideologi.
Blir bestört
Jo, mycket gör mig bestört under läsningen. Men efter indignationen kommer eftertanken. Vilka föräldrar vill väl sina barn illa? Nog måste det vara omsorg om barnens bästa som ligger bakom dessa uppfostringsprinciper? Då måste det väl också vara möjligt att förstå hur föräldrarna - och dessa rörelser – tänker. Och det är faktiskt inte särskilt svårt. Den gemensamma nämnaren handlar – precis som boktiteln säger – om att vara ”utvald för paradiset”, om att ha ”valt den goda delen” i en värld som är präglad av ondska, om att räddas undan det fördärv som hotar. I den mån man alls ska ha en relation till omvärlden är det för att frälsa den eller för att bekämpa den.
Ett viktigt kapitel i boken som följer efter intervjuerna innehåller jäförelser mellan dessa sekter och religiösa terrorister av olka slag. Likheterna är stora när det gäller grundhållningen – att det finns en god värld och en ond värld – och att det inte råder något tvivel om att man själv är på den goda sidan, om att man är ”utvald”. Denna utvaldhet har naturligtvis sitt pris, vilket förklarar de uppoffringar man är beredd att ålägga sig själv och sina barn.
Med modersmjölken
Men, tänker jag, vilka barn kan troa något annat än att den egna familjen är på den goda sidan? Hur ska man kunna ha en kritisk distans till det man får med modersmjölken? Det är klart att mamma och pappa har rätt! Till barnens utsatthet hör ju att de inte kan såga av den gren de själva sitter på och därför kommer att acceptera som gott och naturligt också det som är ont och gär ont – åtminstone så länge de är små! Så fungerar ju alla dysfunktionella familjer. Här finns ju förklaringen till några av de förfärliga historier vi mött på senare tid om utnyttjandet av små barn.
Essén visar hur svårt, nästintill omöjligt, det är för barn som fötts och vuxit upp i en rörelse attt bryta med den. Det blir som att dö bort från sitt gamla sammanhang – och de blir också mycket riktigt behandlade som döda av sina släktingar. Hur kan man finna ett liv med andra förutsättningar än rörelsens självklarheter? Då är det uppenbarligen lättare för dem som senare i livet anslutit sig till en sekt och därefter bestämmer sig för att lämna dem, de har ”ett gammalt liv” att återvända till.
Självrannsakan
Sammanfattningsvis: Sektbarn är en innehållsrik, intressant och nyttig bok – inte minst som självrannsakan i våra kyrkor och samfund. Om vi inte redan tidigare visste det så inser vi efter att ha läst Charlotte Esséns bok att religiös tro inte är något att leka med.
Ett uttalat syfte med den här boken är just detta, att demonstrera hur litet människor i allmänhet vet om sekter, ja, även hur aningslösa och godtrogna samhällets myndigheter är gentemot dessa rörelsers destruktiva inflytande på människor. Detta visar sig särskilt i det bristande stöd och den bristande förståelse som ges till ungdomar som försöker lämna dessa sekteristiska sammanhang.
En slutlig eftertanke och reflektion gäller förstås hur det förhåller sig med barnen i våra etablerade kyrkor och samfund. Hur ser uppfostringsprinciperna ut i våra famliljer och i vår kristna ungdomsverksamhet? Är det inte ofrånkomligt att föräldrar präglar sina barn – och att barn har små möjligheter att ifrågasätta sina föräldrar?
Självklart vill även vi baptister och missionare våra barn väl! Visst tror vi väl att det vi står för är något gott som är bra också för barnen. Det är väl därför vi ber aftonbön med dem och skickar iväg dem till barn- och ungdomsgrupper i våra kyrkor! Ja, en del vill till och med införa barnmedlemskap i våra församlingar! Och vilka föräldrar vill inte skydda dem från att hamna i dåligt sällskap?
Så hur ser egentligen en frisk och sund uppfostran ut? Den frågan tror jag ingen undgår som läser Sektbarn. Men borde inte någon skriva en bok också om ”sekulariseringens barn” som kanske aldrig mött sådana värden som det är värt att kämpa för, kanske till och med lida och dö för? Nog för att det är viktigt att se upp med godtrogenhet och att hålla sin misstro vid liv, men vad händer med en kultur om den präglas av cynism och en allmän skepsis mot allt utom att värna om det egna välbefinnandet?
LARSÅKE W PERSSON
Sektbarn
[…]
"Dessa barn är födda in i detta , vilka referensramar har de utanför församlingen? De får ju bara umgås med likasinnade och växa upp där. Vad blir det av dem när de är vuxna?"
Även om ingen säkert vet, befarar han en olycklig utveckling. Speciellt efter att ha läst alla psykolog utredningar och tester som visar på en uppenbar risk att det blir ännu värre för barnen, än för dem som är med som vuxna .
Citat Kennet Ågren Expressen 9 januari 2008:
Polisen i Uppsala som höll i Knutbyutredningen. Kenneth Ågren är i dag biträdande chef för kriminalavdelningen i Uppsala men blir ständigt påmind om Knutby.
– Förra månaden hade jag på en dag 20 samtal om Knutby, i dag tror jag att det har kommit 5 samtal. Jag är vaken för att det kan komma nya saker.
http://uppsala.expressen.se/nyheter/1.996893/kenneth-agren
Dags för myndigheter och makthavare att se till sektoffer och fram för allt barnen som aldrig har något val.
Efter att ha läst Charlotte Esséns bok Sektbarn kommer barnflickan i mina tankar.
Den unga kvinna som så fullständigt bröts ner av ledningen och försökte få nåd, inte endast av Gud utan först och främst från Åsa Waldau i bif. bild från förundersökningen kallad drottningen.
Läs så ser ni att hon i anteckningarna skriver drottningen före konungen. Under 2 år bröts barnflickan S ner och på andra sidan gräsmattan och i den enligt Åsa Waldau så tajta gemenskapen i sekten var det ingen som såg.
Ingen hjälpte henne till sjukhus. I stället blev hon utvisad, ensam i natten till landsvägen.
Är det kristligt eller ens medmänskligt att köra ut en sjuk människa mitt i natten istället för att se till att personen kommer under vård? Så grymt av de som sade sig vara hennes vänner!
